Nått ni inte visste om mig

Berätta för några dagar sen att ja skulle berätta en sak.

I början av veckan fick ja ett väldigt intressant telefonsamtal. Såg att de var ett 08 nr och de var nära att ja inte svara mest för att de ringer så många telefonförsäljare och dessa ringer 08 nr. Men hur som helst så svarade jag och då var de en kvinna från Svenska Adoptionscentrum. Skicka in för några veckor att ja ville ha mina adoptionspapper eftersom dom ja har sett att ja saknar några papper.

Hur som helst så berätta kvinnan att hon hade kollat igenom mina papper.
Sen börja hon fråga " Ninnie , hur mycket vet du om din bakgrund?"
Jag: " Ja , vet ju inte så himla mycket om den, att ja blev adopterad till Sverige när jag var 4 år,"
Kvinnan: " Ok, vet du nå mer? "
Börja fundera va de va för fel.
Jag; " jo ja vet att ja bodde hos min biologiska mamma tills jag var 2 år sen fick ja flytta till en fostermamma. Har 2:a gradens brännskador som min egen mamma gav mig"

Nu kanske ni f underar på varför hon lät så fundersam men tydligen måste de fråga hur mycket de vet när man har varit med om nå traumatisk som barn. Hon ville bara försäkra sig om ja visste nå så inte de skulle bli en chock för mig.


Höger handen blev bränd på ovan och vänster i handflatan








Såhär ser mina händer ut. När jag var 2 år så kom tydligen min mamma på mig med att leka med nån hudkräm som var hennes, och då hade väl hon blivit rasande på mig och tänkt lära mig en läxa. Hon lade då mina händer på en kamin eller element. Var hennes sätt att lära sin 2 åriga dotter att hennes hudkräm fick man INTE leka med. Blev väl bortskickad nästan på en gång och 2 veckor efter insidenten börja de konstruera tillbaka min hand till någorlunda skick.

Som ni ser fick min vänstra hand de största skadorna och den har ja här i Sverige operetat tummen 2 ggr och lillfingret en gång tror jag.

I Colombia tog de hud från bikinilinjen så där har ja ett ärr oxå. Vet att ja under hela min uppväxt skämt för speciellt min vänstra hand för ja har HATAT mina ärr. Tyvärr kan ja inte röra tummen på samma sätt som på höger. VErkar som de har tagit bort senaor så min rörlighet där är inte så bra. Kan inte stäcka ut dem ordentligt och när ja spelade piano som liten hade ja svårt att nå från C till C.

Nu i äldre dar har ja accepterad mina händer med de har tagit länge och ja har varit expert på att dölja (speciellt vänsterhandens) ärr. Tog vääldigt länge innan Robban upptäckte mina ärr. Men har man haft ett helt liv att lära på sig att dölja med så gör man de bara av farten av ren vana fortfarande. Men nu tänkter jag inte på dem som ja gjorde förr.

Ärren på mina händer påminner inte bara mig om va min biologiska mamma gjorde mot mig utan oxå att om den chans ja fick till ett bättre liv. Hade hon inte straffat mig så hade kan troligtvis varit kvar i Colombia nu och gått samma öde som min mamma. Tjänat pengar på att gå på gatan eller så hade jag kanske varit död.

Nu skriver och visar inte ja dessa bilder för att ja vill ha erat medlidande och att ni ska tycka synd om mig för de är de inte. Dom ärren har gett mig en ny chans som ja är tacksam för. För visst de hon gjorde var hemskt och så men hon räddade mig samtidigt tror ja.
KAn vara kanske svårt för er att förstå och JA ja har känt massor av agg mot henne för att hon gav mig dessa. Men som sagt, hon gav mig en chans att få ett bra liv som ja även fick och en mamma och pappa som har älskat mig under hela mig barndom.

DE kan ja tacka henne för.

Puss och Kram Ninnie