17 okt. 2011

Drömmar

På torsdag är de årsdag. De märks för mina mardrömmar har kommit tillbaka. Trodde att ja skulle slippa dessa drömmar men icket.
Drömmarna är inte hemska på så sätt att ja dör eller nått sånt utan de är mer att ja vaknar med skuldkänslor och sorg i hjärtat.

Mina drömmar handlar om min mamma, att hon kommer tillbaka efter en tid. Blir såå arg på mig att ja sålt hennes hus, begravt henne mm. Är så himla svårt att förklara men hon får mig att känna mig hemsk att ja gjorde mina val. Anklagar mig att ja lät henne dö.

Hoppades så innerligt att hon skulle bli bättre och komma tillbaka. Men när läkarna sa att hon inte skulle få ett normalt liv tillbaka och att vi aldrig skulle kunna HENNE tillbaka så kändes de som att de bara var en väg som var den rätta. Absolut hade ja velat vara ego och haft henne kvar i livet. Men va hade de varit för liv? Ligga i en säng resten av livet där andra måste mata henne, klä henne och tvätta henne. Hade de varit ett drägligt liv.

JAg önskar bara att mina drömmar slutar komma och att ja slipper ha en sån ångest varenda gång hennes årsdag närmar sig.

Jag gråter inombords när ingen ser, ja sörjer inombord. Att mista sin tryggpunkt är superjobbigt.

Jag vill bara ha tillbaka dig.

SÅ till er alla där ute som har kvar era mammor. Va rädd om henne för när hon försvinner så lämnar hon en tomhet som är svår att fylla. Visa att ni älskar henne för de är försent sen att göra de.

Tack finaste mamma att du visa mig den rätta vägen och visa va kärlek va. Du är och kommer alltid förbli en del av mitt hjärta

Puss och Kram Ninnie

1 kommentar:

Linda sa...

Tråkigt att hon gick bort på det sättet. Själv har jag blivit så cynisk och säkert låter det bittert när jag hävdar att min mammas död bara var ren lättnad. Men när man inte har någon större trygghet att förlora finns varken tomrum eller sorg att tala om.

Du och Enid verkar ha haft en väldigt bra och trygg relation, ni fick en god tid tillsammans vilket du kanske kan försöka finna viss tröst i? Det är SÅ du vill minnas din mamma, inte så som det kunde ha blivit. Och känner du efter tror jag nog du håller med i att hon inte heller hade velat det.
Kram!