Förlåt mig mamma

Tänk att de är snart 3 är sen mamma dog. Kändes som igår när jag fick samtalet att mamma hade åkt in på akuten.

Kommer aldrig glömma känslan som ja hade när vi i 180 åkte till sjukhuset. Glömmer aldrig heller hur de såg ut i de rummet mamma låg i. Alla kablar, slangar, apparater som peppa och blinka. Vet att ja redan då så att "de här kommer mamma klara av" "hon är en stark kvinna som inte ger upp"
Varför kunde de inte bli som ja velat. Varför kunde inte vi fått ha kvar henne hos oss.

Kommer ihåg när läkarna sa att hon skulle klara sig igenom detta. Bara hon vakna upp skulle allt bli bra

Men de blev de inte. Hon vakna aldrig upp. Hon fastnade i sin egen kropp. Hon skulle för alltid bli ett kolli. Som skulle behöva dialys varje eviga dag.

Jag fick aldrig chansen att säga " jag älskar dig" så ja visste att hon hörde de. Fick bara viska de i hennes öra och hoppades att hon fanns där nånstans och fick veta det.

Istället för att få min mamma tillbaka var ja tvungen att avgöra ifall hon skulle få leva eller somna in. Ett sånt beslut hoppas ja att ja slipper göra nån fler gång. Vill aldrig mer igen leka gud med nån liv igen. De beslutet har förföljt mig än idag. " gjorde jag rätt, tänk om..."

Kommer ihåg sista gången ja såg henne. Då satt Robban och Melwin på Sunderbyns sjukhus parkering och vänta på mig. Malcom låg i min mage och Mario var än kvar i Robbans pung.

Minns hur ja kammade hennes hår, smörjde hennes händer och ansikte. Sa till henne " mamma, om du nu känner för att somna in gör de inge. Har Robban nu som tar han om mig och ja har även hans familj. Du behöver inte vara orolig längre för mig. Jag klara mig. Du ska veta att du är världen finaste mormor och vi älskar dig så mycket." När ja hade sagt de så såg ja hur de rann en tår nerför ögat. Vet inte än idag om de va för att hon hörde mig eller om de bara kom så precis. Men oj vilken ångest ja fick då. Börja fundera om ja hade gjort rätt väl. De kommer ja aldrig få veta

Men ja tror ja valde de bästa för henne. Även läkarna sa att hennes hjärnskada var så allvarlig så hon skulle alltid vara som ett kolli. Hon fanns inte längta kvar. Var bara ett tomt skal som vi såg.

Tycker allt detta har varit så orättvist. Kan än inte acceptera att hon inte finns hos mig. Jag saknar henne så grymt mycket. Mamma var min bästa vän och i mitt hjärta har hon lämnat ett stort tomhål.

" du var den finaste vän och mamma. Du var bara min. Snart kommer vi synas igen"

ÄLSKAR DIG MIN FINA MAMMA <3<3<3